gemeaux

Men jag har så sjukt mycket i mig som jag har velat få ut, borde kanske få ut det över mina vänner men de brukar bli ganska lessa på att sitta och höra mig prata om och om igen om samma sak.

Iof så börjar jag tröttna på att berätta hur jag mår till alla och att de alltid ska vara så sjukt synska och se att jag egentligen mår sämst och ställer frågan "men madde, hur mår du egentligen?"

Fan jag vill inte dela med mig av mitt livs historia heller, vissa har inget med det att göra. Jag har kommit till den punkten då jag prioriterar vissa (no offence) människor som jag vill berätta saker för.

Det känns som att jag nått botten igen, ibland vill jag bara falla ihop och ligga i min säng hela dagen utan näring. Andra stunden känner jag bara FUCK IT, life goes on och försöker komma iväg, ringer desperat till vänner och ber dem träffa mig men det leder alltid till att jag träffar dem men sitter och snackar om samma sak hela tiden.. " jag fattar inte.. hur fan tänker man egentligen, vad ska jag ta mig till? jag ville bara vara lycklig.." och de ger mig alltid en speciell blick och säger "men madde fan släpp det nu, du är stark. du klarar dig". Men just nu, just denna gång är jag inte stark..

Jag är svagare än svagast, jag är den som hamnat långt nere.. och bara du kan ta mig upp igen.

Det kan låta lite smått överdrivet, men det är så det känns just nu.

Vaknar upp mitt i natten i panikattacker och känner att min värld rasar och bryter ihop, gråter som ett barn. Tar upp telefonen och ringer någon som lugnar ner mig, vilket oftast leder till att jag sitter och skrattar igen.

På så sätt är jag rädd att vara själv just nu, jag håller mig sysselsatt, träffar en massa vänner hela tiden, går ut, försöker få ett leende på mina läppar, vilket fungerar för stunden.

Som i lördags, det var en FUCK IT, life goes on dag, allt var fan perfekt. Hade tänkt på dig, men jag led inte över det, jag hade accepterat situationen. Men sen fann jag mig sittande i en stol och tittade mot ingången och väntade och hoppades på att du skulle dyka upp.. men det gjorde du aldrig, istället dök hon upp. Hela min värld kallnade när jag såg henne, jag kan inte hata henne. Kändes som att hon alltid ville skratta upp i mitt ansikte, men tror inte ens om hon vet om vem jag är. Men det känns som det, känns som att hela världen skrattar åt mig när hon går förbi mig. När hon stöter på alla killarna som kommer i hennes närhet "kolla på mig, jag kan få vem jag vill, han litar inte på dig, men fan litar han på mig fastän jag har alla i min hand" så känns det i hennes närvaro. Jag känner mig liten och klen, jag rös till varje gång våra ögon möttes. Jag fick flashbacks till den kvällen då hon var i din famn. Jag mådde dåligt, jag ville bara komma hem och lägga mig, men mina vänner försökte muntra upp mig hela tiden. men det går inte.. Tror att de har börjat märka det, det går inte. Hon fanns där, överallt, i famnen på en annan kille. Men fortfarande är det jag som är opålitlig. makes no sense..

Jag sitter här helt upp över öronen förälskad i dig, jag sitter här med smärtor i mitt hjärta, jag ler men min värld går under mer och mer för varje dag som jag inte hör din röst, som jag inte är nära dig.

Tårar faller ner för min kind varje gång jag tänker på att jag inte gjorde tillräckligt mycket för att du skulle stanna.

Tårar faller ner för min kind varje gång jag kommer ihåg våra stunder.

Ibland drömmer jag om dig, jag drömmer att du säger att du tänkte fel, att du tog fel beslut, att du VILL vara med mig, och jag springer in i din famn och håller om dig. Men vaknar alltid upp ensam. och under en kort sekund tror jag att det hände på riktigt och tar upp mobilen för att smsa dig och berätta hur glad jag är över att du vill vara med mig, men då hindrar jag mig själv, då jag inser att det bara var en dröm.